Foto: Ulrika Aastrup Berg

Medverkande: Katarina Zell, Emilie Strandberg, Harald Leander och Peder Holm.

(franska versionen) Medverkande: Marcela Obregon, Axel Peterson, Harald Leander och Christophe Patty.

En fantastisk sommarteater
Publicerad i Kristiansdagsbladet 28 juni 2010

Text: Jan Bäcklin

Teater. När midsommarnatten med ömsint kraft omfamnar Österlen med sin naturmagi, lämnar man – efter år av halvbra till okej föreställningar – äntligen teaterladan i Skillinge rejält omfamnad av en minst lika stor teatermagi.

I stort sett allting klaffar – via väloljad, väl genomtänkt och konstnärligt sprudlande visuell gestaltning – och faller på plats med en behagligt klingande smäck – via en laddad, gnistrande spelstil som inte bara skapar en skön kontakt mellan scen och salong utan dessutom för dramats kärna så nära publiken som det troligen är möjligt.

I korthet handlar det om följderna av Antigones obevekliga trots gentemot kung Kreon och dennes beslut att förbjuda folket i Tebe att begrava och sörja Antigones döde broder Polyneikes. Ensam för hon denna kamp, som hennes syster Ismene inledningsvis försöker avstyra. Som straff för att hon själv med sina blotta händer täcker brodern med ett lager damm och grus, spärras hon in i en grotta, att långsamt tyna bort.

Av den blinde siaren Teiresias, som aldrig haft fel i sina utsagor, spås Kreon och hans rike en stor katastrof om straffet fullföljs och Polyneikes inte hamnar i vigd jord. Skrämd av detta försöker Kreon för sent hindra det skred av olycka han redan satt igång, vilket förutom Antigone även drabbar hans drottning, Eurydike, och sonen Haimon, Antigones tilltänkte.

Med avsaknad av besinning, av förstånd, har en maktfullkomlig envåldshärskare åter visat vägen till avgrunden.

Sålunda rullas tragedin upp och förevisas i stort sett enligt den gamla textens innehåll. Det som ger den dess rejäla lyft och får det tusenåriga dammet att virvla bort i en orkan av spelglädje är ensemblens samtidigt respektfulla och skönt respektlösa förhållningssätt och, till följd där av, val av gestaltningsspråk.

Masker, dockor, smink och kostym, såväl som skådespelarnas rörelser, röster och ständiga och tillika kreativt förvaltade medvetenhet om publikens närvaro, får en att, i ytterst positiv bemärkelse, tänka på den commediastil 123 Schtunk så förtjänstfullt förvaltar och utvecklar.

Även den ständigt närvarande humorn, som når hisnande höjder i Leanders underbara Kreon-gestaltning – som lättar upp, skapar kontakt och befrämjar förmedlandet av det tyngre godset – har likheter åt det hållet.

Kort sagt: för en fantastisk sommarteater: åk till Skillinge!

Precision med prestation
Publicerad i Nummer.se 28 juni 2010

Text: Björn Gunnarsson

Betyg 4/5
Recension/teater. Syskonkärlek, fadersuppror och våldsamma konflikter är inte bara vardag för svenska semesterfirare, utan också huvudingredienserna i Sofokles pjäs Antigone som Skillinge Teater har valt att filtrera genom ett 1930-tal. Nummers Björn Gunnarsson rapporterar från premiären.


Masker och grekisk teater hör ihop. Men när Mariana Araoz från franska Collectif masque gör Antigone på Skillinge teater bär inte skådespelarna antika masker. I stället har de moderniserade commediamasker.
   Araoz har tidigare deltagit i Teater Hallands mångåriga commediaprojekt, och trots att Etienne Champions vackert groteska masker kan kännas som ett återseende, är uppsättningen ändå en ny variant av klassikerbearbetning med commediamedel.

Harald Leander som Kreon äger både scen och salong. Hans blodsprängda gubbmask stirrar ondskefullt ut över publiken i sparsmakade men motiverade upphävanden av fjärde väggen. Scenen är det nerbrända Thebe, med krossat glas och sotade bräder. På dessa bräder balanserar Kreon, en perfekt bild av hur den totalitära staten är både fjantig och farlig på samma gång. Kungen är diktatorsrollens fånge, vilket illustreras av att masken förhindrar hans mänsklighet. Det är masken som talar maktspråk, demaskerad blir diktatorn mänsklig.

Föreställningen innehåller ett briljant parti, där skådespelarna håller sina masker framför ansiktet, och med fin koreografi låter maskerna tala för sig själva.
   Thebe är förvandlat till en fasciststat av 1930-talsstuk. Textbearbetningen betonar det fascistoida och patriarkala i Kreons samhällsfilosofi. Alla offer som den thebanska kungaättens blodsdåd har krävt är svärtade barndockor, som skådespelarna ömsom vyssjar ömt, ömsom vrider nacken av. På slutet staplas de som en likhög eller offeraltare längst fram på scen.

Katarina Zell är smäktande engagerad i Antigones försvarstal för att låta moralisk rätt gå före lag. Peder Holm ger sin Haimon en ljus klarhet, men är framför allt imponerande variationsrik som väktare med trägevär och komisk mask. De komiska distanseringarna är precisa och motverkar den tragisk-heroiska patetiken i monologerna. Även om precisionen är något lägre i andra akten är föreställningen ändå en lysande upplevelse.

Masker och grekisk teater hör ihop. Men när Mariana Araoz från franska Collectif masque gör Antigone på Skillinge teater har inte skådespelarna antikens masker på sig. I stället är det moderniserade commediamasker. Av den typ som Teater Halland använde i sitt commediaprojekt. Araoz har tidigare regisserat på just Teater Halland. I Skillinges Antigoneuppsättning finns också ett välbekant Teater Halland-namn, Emilie Strandberg, som här bland annat gör Antigones syster Ismene.

Trots alla dessa återseenden känns uppsättningen som en helt ny och fräsch variant av klassikerbearbetning med commediamedel. Skillnaden stavas nog Harald Leander. Som kung Kreon äger han både scen och salong. Hans blodsprängda gubbmask stirrar ondskefullt ut över publiken i sparsmakade men exakta och motiverade upphävanden av fjärde väggen. När han berättar om virvelvindar svajar och kränger han, tillsammans med övriga gestalter, och vi svänger med honom, lydigt.

Scenen är det nerbrända och plundrade Thebe efter de sju generalernas förintelsekrig, med krossat glas och sotade bräder. På dessa bräder som föreställer krigets värld balanserar Kreon, en perfekt bild av hur den totalitära staten är både skrämmande och löjlig i sina poser och later; fjantig och farlig på en och samma gång. Stel och pompös blir kungen beroende av strålkastarljuset för att upprätthålla sin diktatorsroll.

Samtidigt är han den rollens fånge, vilket illustreras av att masken förhindrar hans mänsklighet. Det är masken som talar maktspråk, den morrar, grymtar, rosslar och ryter. Demaskerad blir diktatorn mänsklig. Föreställningen innehåller ett briljant parti, där skådespelarna håller sina masker framför ansiktet, och med fin koreografi låter maskerna tala för sig själva.

Araoz och kostymören Sylvie Berthou har förvandlat det mytiska Thebe till en fasciststat med 1930-talsstuk. Kören liknar Hitlerjugend, och Kreon kräver massans okritiska dyrkan och heil-hälsningar. Textbearbetningen betonar det fascistoida och patriarkala i hans ordningsrigida samhällsfilosofi. Det är inte i betydelsetolkningen som Araoz "Antigone" är originell. Tolkningen är nutidens vanliga: att det är rätt att göra uppror. Antikens naiva förhoppning om att maktens illdåd till slut vänder tillbaka i form av ödets hämnd finns förstås också kvar.

Sofokles dilemma, människans moraliska val i konflikt gentemot dogmatisk maktideologi, blir ganska entydigt. Här bjuder inte Araoz på några komplikationer. Men motståndsretorikens giltighet är starkt och symbolmättat gestaltad. Alla de offer som hela den thebanska kungaättens blodsdåd har krävt är svärtade barndockor, som skådespelarna ömsom vyssjar ömt, ömsom vrider nacken av. På slutet staplas de som en illustrativ likhög, eller offeraltare, längst fram på scen.

Katarina Zell är smäktande engagerad i Antigones försvarstal för att låta moralisk rätt gå före lag. Men bäst är hon när hon med lågmäld lyrisk stämma ger röst åt Sofokles märkvärdigt insiktsfulla ode om hurdan människan är: ”jorden (...) sargar hon år efter år”. Då går historiens ängel genom Skillinges teaterlada. Peder Holm ger sin Haimon en ungdomlighetens rakryggade, ljusa klarhet, men är framför allt imponerade variationsrik som väktare med trägevär och komisk mask.

Araoz använder commedias distanseringar, när hon låter skådespelarna rikta sig till salongen i små komiska inpass, och brechtianska distanseringar med demaskering och kostymbyten för öppen ridå. Distanseringarna är precisa och motverkar den tragisk-heroiska patetiken i monologerna. I andra akten är precisionen betydligt mindre. Replikföringen är mindre distinkt, och uppsättningen blir mindre av lekfull, överraskande commedia och mera av styltig opera. Operaestetiken markeras också av de barockt fantasifulla kostymerna. Men föreställningen är ändå en lysande upplevelse, och precis som på operan blir det bravorop i applådtacket.

Antigone – stark i döden
Publicerad i Kristianstadsbladet 25 juni 2010

Text: Robert Dahlström

Nöje. Skillinge Teater sätter upp Sofokles grekiska tragedi "Antigone" med premiär på midsommarafton och ensemblen menar att den är lika aktuell nu som då.

Antigone står i spillrorna av sin stad och trotsar makten och välkomnar döden. Det skedde för några tusen år sedan och staden hette Thebe. Men det kunde lika gärna ha varit i Bosnien, Afghanistan eller i Spanien under inbördeskriget.

"Antigone" är historien om en kvinna som står rak inför makten. Hon gör det som hennes samvete säger är rätt och hon begraver sin bror och trotsar därmed kungens order. Det blir hennes död. Hennes övertygelse att kärleken till brodern och gudarna är starkare än staten och dess makt blir hennes öde.

Men det ligger också annat i pjäsen; Antigone är kvinnan som vägrar underordna sig männen och hon erkänner inte deras makt. Hon trotsar Kreon som kung men lika mycket som man.

– Jag fick tanken att sätta upp Antigonen för många år sedan då den spanska staten öppnade arkiven från inbördeskriget och grävde upp gravar. Jag såg Antigone bland offren. Pjäsen kunde ha utspelat sig var som helst i alla dessa meningslösa krig som utspelat sig sedan pjäsen skrevs för över 2000 år sedan, säger regissören Maria Araoz.

– Den handlar om civilkurage. Om att stå för sina värderingar, om att trots allt tro att kärleken är starkare än döden.

Mariana Araoz arbetar över hela världen men är mest känd för sina uppsättningar med Collectif Masque i Paris. Hon är ursprungligen från Argentina och har personliga erfarenheter av förtryck och våld.

Vägen till Skillinge Teater har för Mariana Araoz gått via en annan sydamerikansk teaterprofil; Mario Gonzalez, som i början av 2000-talet regisserade uppsättningar på Skillinge Teater. Han har sedan desslovordat teatern och Mariana Araoz har länge velat gör något här.

– Alla har pratat om den väldigt speciella atmosfären som finns här, och nu när jag är här kan jag bara hålla med, säger hon och och kisar upp mot solen som dränker teaterns gård i ljus.

En annan beröringspunkt med Mario Gonzalez är att han på Skillinge Teater använt sig av Etienne Champions masker, i bland annat uppsättningen av "Lady Pygmalion" 2003. Nu återkommer Etienne Champions masker i "Antigone".

– Maskerna skapar mycket av karaktären. Och det är effektfullt att inte alla bär mask hela tiden. Och det är helt fantastiskt att Etienne gör maskerna av ek, ett av de hårdaste träslag som finns, säger Harald Leander som spelar Kreon, den maktfullkomliga kungen.

Scenografin är skapad av Marta Cicionesi och även hon har hämtat inspiration från spanska inbördes-kriget och i synnerhet händelserna i staden Guernica. Det är stramt och avskalat, egentligen bara en ruin med krossade fönster och bråte överallt på scenen.

I de övriga rollerna ser vi Katarina Zell som Antigone, Emilie Strandberg som bland annat Antigones syster Ismene och Peder Holm som bland annat soldat och Kreons son Haimon.

"Antigone" har premiär på midsommarafton och därefter spelas den 25 gånger till i sommar, fram till åttonde augusti.

Katarina Zell, Harald Leander, Emilie Strandberg och Peder Holm axlar samtliga roller, inklusive den kommenterande kören. De utnyttjar stilsäkert och expressivt masker av Etienne Champion i skiftande roller. Sofokles komplexa argument framställs överbevisande i en scenisk dynamik, som berikas av suggestiv ljud- och ljusdesign.

Katarina Zell tar sig okonstlat lågmält fram i Antigones gudabeskyddade fundamentalism. Harald Leanders Kreon, med en örnliknande mask, snubblar däremot löjeväckande runt på scenens slagfält medan han ängsligt talar om lag och ordning. Dock tar han i en vacker slutscen av sig masken när Kreon möter de ödesdigra konsekvenserna av sina beslut.

Peder Holm och Emilie Strandberg gör distinkta porträtt av Haimon, Kreons son i uppror mot fadern, respektive Ismene, Antigones syster. Dessa gestalter förstärker dramat genom osjälviskt mod och lojalitet med Antigone. Peder Holms lustiga biroll som väktare med plufsig mask är däremot en feg gruppsjäl.

Spanska inbördeskriget antyds som referens och scenografen Marta Cicionesi har satt in sönderbombade plexiglas i den rustika ladumiljön, där man spelar både på loftet och på golvet. Små gråmålade babydockor ligger som stympade lik utspridda på fältet och används effektivt för att illustrera vissa våldsscener. De är gripande spillror i ett evigt pågående krigsmaskineri.