 |
”Pelikanen” på Skillinge teater, Skåne
Scenrecension publicerat 2009-06-23 i Dagens Nyheter av
Rikard Loman
teater@dn.se
Hämnd och starka känslor. Skillinge teater öppnar sommaren med ett Strindbergsdrama om mörker och skuld. En välspelad föreställning och en huvudrolls¬innehavare som imponerar.
• Verk: ”Pelikanen” av August Strindberg
• Plats: Skillinge teater, Skåne
• Regi: Staffan Olzon
• Medverkande: Katarina Zell, Daniel Nyström, My Bodell, Björn Löfgren
Strindberg har skrivit en handfull pjäser som kan relateras till svenska högtider och årstider. ”Pelikanen” hör inte till dem. I stället för hettan och hungern i en pjäs som ”Fröken Julie” får vi här mörker och skuld som faller i sjok från otäta väggar, in i en familj som vuxit upp på karbol och kyla.
I ”Pelikanen” försöker Strindberg ”demaskera” vardagen när den är som mest kvävande. Det är inte ett drama som vi förknippar med sommar och sol, med öppna fönster och havsbris, men Skillinge teater har ändå valt att öppna sommarens program med just denna pjäs med premiär på självaste midsommarafton.
Det ska sägas med det samma att det är den definitiva höjdpunkten i teaterchefen Katarina Zells mångåriga strävan att erbjuda ett mer krävande alternativ till den lättare sommarunderhållningen.
Men det är alltså en hemsökt miljö vi kastas ut i. Strindberg tar sats i bilden av pelikanmodern som offrar allt för sina ungar, men bara för att så mycket tydligare framställa änkan Elises (Katarina Zell) försummelser mot barnen Fredrik (Daniel Nyström) och Gerda (My Bodell). Hon ”saknar bröstkorg”, han saknar något att tro på. Båda är i förtvivlat behov av näring och kärlek, och de får på sätt och vis upprättelse.
I Strindbergs obönhörligt misstänksamma och hämnddrivna dramaturgi får modern till slut plikta för att hon så länge avstått från att göra rätt och gott mot sina egna barn.
Staffan Olzons uppsättning är vackert ljussatt av Iben West och den är mycket välspelad. Särskilt Daniel Nyström imponerar som sonen. Han avslöjar en väldig känslodynamik i sin mycket beiga student, som befinner sig mellan barndom och vuxenliv, och som hoppas att framtiden ska bjuda honom och systern på något mer kulört än den trista uppväxten med modern.
Man undrar vad en skådespelare, som så kraftfullt förmår elda under Strindbergs anemiske hjälte, skulle kunna uträtta om han hade samma anledning till förtvivlan och ilska som en Hamlet. Världsdramatikens arga unga män flockas undrande i kulissen.
En mycket fin och tät uppsättning och dessutom en kraftfull påminnelse om att livet inte är fullt så angenämt som man gärna inbillar sig när man tillbringar somrarna på Österlen.
|
 |
|
|
 |
|
|
 |
 |
