 |
En utomordentligt intressant tolkning
Publicerad: 5 juli 2009 i Svenska Dagbladet av
Lars Ring, lars.ring@svd.se
Pelikanen Skillinge Teater Text: August Strindberg Regi: Staffan Olzon Scenografi: Marta Cicionesi Medv: Katarina Zell, Daniel Nyström, My Bodell, Björn Löfgren
Just mellan väderkvarnen och hamnen, mellan himlen och havet, ligger Skillinge teater på Österlen, en gammal lada mitt ibland sparrisfält och en yvig flora konstnärsateljéer.
Nu ges här en utomordentligt intressant och välspelad tolkning av kammarspelet Pelikanen – detta centrala Strindbergsdrama som är en förbindelselänk mellan Sofokles, O’Neill och Norén, mellan Orestien, Lång dags färd mot natt och Natten är dagens mor. Stycket handlar om en stark, destruktiv mor som regisserar familjelivet med den egna behovstillfredsställelsen som ledstjärna, bidrar till att maken dör och gör barnen icke-livsdugliga, oförmögna att handskas med livet.
Modern bestjäl familjen: svälter den, tvingar den att frysa eftersom hon spar på veden. Hon använder alla pengar till restaurangbesök och resor. När fadern dör är ekonomin bankrutt. Änkan satsar då på Axel, en lämplig skurk till svärson till vilken hon säljer dottern. Axel och modern ska dela på arvet, barnen kan fortsätta svälta. Sonen Fredrik super för att hålla värmen, psykiskt och fysiskt. Dottern Gerda är deformerad, kan inte föda barn.
Scenen är förvandlad till en tvåvåningsbyggnad, på den kala vinden sitter Fredrik och fryser. Salongen domineras av en enorm, närmast fallisk kakelugn. Scenografen Marta Cicionesi och regissören Staffan Olzon har gjort ett spökdrama av pjäsen, en psykologisk thriller med skräckfilmsmusik och effekter: en gungstol som rör sig, underliga ljud tränger genom väggarna. Här får det dåliga samvetet fysisk form, iscensättningen är surrealistiskt laddad.
Iscensättningen låter modern och sonen bli huvudroller. Katarina Zell gör änkan lätt kokett, ännu ung men också ett slags vampyr som skummar mjölken, äter upp såsen och lämnar skulor till familjen. Strindberg tecknar en mycket samtida gestalt, den typ av människa som ställer sig ovanför lagar och moral därför att man anser sig vara värd det – av olika ihopljugna anledningar. Katarina Zell är verkligen alldeles utmärkt som detta modersmonster, ibland sympatisk men ofta alldeles stenhård, närmast autistiskt oförmögen att förstå andra och andras behov.
Daniel Nyström gör sonen Fredrik till ett barn. Här har han alldeles uppenbart tbc och hostar blod vilket ingen verkar bry sig om. Daniel Nyström är ett fynd för rollen med sin blandning av vekhet och raseri, expressivt utspel och existentiell förlamning. Han blir en gänglig Orestes som har att hämnas sin far men är som Hamlet fråntagen förmågan att handla.
Också My Bodell imponerar som Gerda som behandlas som en fullständigt onödig del av skeendet. Hon gör ett kort försök till uppror, flammar upp – men ger upp. Björn Löfgren spelar hennes man Axel, lycksökaren som verkligen kan ryta som en underofficer men rastlöst och stelt rör sig genom handlingen på väg till andra mål medan han under tiden hotar med eldgaffeln.
Staffan Olzon låter uppsättningen bli medveten eklektisk. Han blandar musik från olika epoker och stilar för att betona det teatrala draget. Regin tar fasta på det Strindberg – och Norén – återkommer till gång på gång. Tillvaron är en ond och plågsam prövning. Livet är en mardröm där kärlek är en trött grimas och familjen det främsta av alla tänkbara tortyrinstrument.
|
 |
|
|
 |
|
|
 |
 |
