Recension av Björn Gunnarsson
Publicerad i HD den 20 oktober 2009


Det är manifestens höst i svensk kultur. Berättelsen måste återuppstå, hävdade sju prosaister i Dagens Nyheter. Dramatikern Jens Peter Karlsson hakar på. På Skillinge teater sätter Karlssons nya grupp Teaterrepubliken upp Människor från annan källa. Och i programbladet uttalar han att gruppen tror på fiktionen, trots att denna förklarats död och begraven. Den dramatiska teatern har blivit feg och reaktionär, menar Karlsson, och vill ta på sig utmaningarna från postdramatiken och performancescenen. Sedan följer ett invecklat resonemang om barnets och kvinnans ofrihet. Karlsson vill slå ett slag för jämlikhet och menar att om politiken hävdar att antagonismens tid är över, är det dags för teatern att ”mucka bråk”.

Hur går det då när programmet ska omsättas i praktik? Ja, enkelt blir det inte. Men "Människor från annan källa" har i alla fall en på ytan enkel handling. I en kort prolog lämnar en man sin kvinna och deras späda dotter. Infattningen är apokalyptisk: moln vilar tungt över jorden, solsken är sällsynt, luften stinker, fälten är döda. Dottern växer upp med modern, och i pjäsens nuplan är hon en trotsig tonåring som utmanar moderns renhetsmani. De båda kvinnorna tävlar dessutom sexuellt. I synnerhet när en man från myndigheterna dyker upp. Denna ”myndighet” visar sig vara hela den lagstiftande och verkställande makten personifierad och privatiserad. Han vill kräva in skulder, och beröva modern hennes hus. För att blidka honom bjuder kvinnorna på mat och sex. Maktlösa, fattiga kvinnors enda åtråvärda varor på en skoningslös marknad. Till sist drabbas modern av stroke. Dottern övertar hennes sexuella tjänsteplikt mot mannen, och denne repeterar det ursprungliga sveket, det vill säga lämnar henne.

"Människor från annan källa" är Jens Peter Karlssons regidebut, och även här visar han konstnärlig självsäkerhet.  Rekvisitan är minimal och spelet stramt stiliserat, med övertydlig artikulation och pinterska pauser. En samlagsscen på en bänk hör till det mest originella användandet av ställföreträdande handling jag sett. Just Harold Pinter är nog en viktig vägledare för Karlsson, stycket är på sätt och vis en comedy of menace. Men de mytiska betydelselagren är djupare.

Fastän historien förefaller utspela sig på ett glesbygdsödsligt och kusligt förfallande Österlen, är kvinnan och hennes dotter judiska. Den förste mannen har som Abraham hörsammat Guds kallelse att bege sig till det förlovade landet. Förmodligen finns det en tolkningsnivå som kan göra "Människor från annan källa" till en absurd parabel om Israel och Palestina. Myndighetsmannen ska rensa en ”containerstad” från flyktingar och antydningarna om massakrer får åtminstone mig att tänka på Gazakriget. För att få ihop allt detta till något begripligt får man gå till Första Moseboks kapitel 20, 21 och 26, den så kallade hustru-syster-berättelsen. Moderns namn i pjäsen är Sara, dotterns Rebecka. När filisteerkungen Abimelek kastar sina blickar på först Abrahams hustru Sara, sedan på Isaks hustru Rebecka, ljuger de båda äkta makarna på Guds inrådan och säger att hustru i själva verket är syster. De gör ett damoffer för stabilitet och säkerhet. Abimelek, herren över landet och den världsliga lagen, blidkas med kvinnokött. Till sist sluts ett avtal om fred och respekt mellan israeliter och filisteer omkring Beershebas källa.

I Jens Peter Karlssons pjäs kommenterar myndighetsmannen att vattnet hemma hos Sara är ovanligt gott. Karlsson är en blivande mästare som prövar och kalibrerar sina instrument. Någon riktigt trovärdig helhet blir det ännu inte, här finns goda men lite för omfattande politiska ansatser, för mycket stoff och splittrade motiv. Men publiken får åtminstone åtskilligt att tänka på, och spelet är utmärkt. I synnerhet Hanna Svensson som Rebecka har några mycket intensiva ögonblick av stolthet och uppror.

/Björn Gunnarsson, HD

Recension av Robert Dahlström
Publicerad i Ystads Allehanda den 18:e oktober 2009



Ett drömlikt drama om maktens väsen
Människor från en annan källa är en gåtfull och förbryllande pjäs. Handlingen utspelar sig i och kring ett ensligt hus som ligger mellan skogen och övergivna åkrar. Men det rumsliga har endast en perifer betydelse. Den verkliga spelplatsen finns inom personerna.

Tiden är framtid. En dyster sådan. Samhället vittrar sönder. Polariseringen mellan myndigheterna och den lilla människan är uttalad och stor. De som inte är med är emot. De som har äger makten, de som intet äger är knappas t att betrakta som människor. Flyktingar bor i containerstäder, det lokala bankkontoret har slagit igen, fuskbyggda huskroppar faller samman – en mörk gulaktig dimma sveper över mänskligheten.

Tiden har betydelse. Den utgör fonden för pjäsen. Konsekvenserna av tiden letar sig ner och in i det lilla huset som egentligen inte finns. Det ligger på en linje på kartan mellan skogen och åkermarken men är inte utsatt. Därmed finns det inte. Och ej heller Sara och Rebecka som bor i huset.

En dag kommer Abraham till huset. Han är myndigheten personifierad. Han har en portfölj med papper som ger honom all makt. Han har papper på mamman, Saras ekonomiska skulder. Han förklarar för Sara och dottern Rebecka att de egentligen inte finns.

Han antyder att han kan låta det vara så – att de kan fortsätta leva utanför myndigheternas blåsvarta skugga. Men allt har ett pris. Abraham ställer krav. Han vill ha kaffe, mat och kärlek. Han vill ha bekräftelse i sin myndighetsroll. Han är något stort, han har makt och han väljer att ta ut den på de allra svagaste, de som egentligen inte finns.

Men hans begär gör honom svag. Han blottar sin vekhet, sin omanlighet och sin osäkerhet och kvinnorna vädrar instinktivt en möjlighet och snart är han ett offer. Dottern Rebecka manipulerar honom, får honom att ge löften om en ny tillvaro, en flykt till ett annat liv, ett annat land. Men så svänger pendeln ännu en gång och makten rör sig i sidled och förändrar allt. Det finns många nivåer på undertexten. Utifrån publikens egna erfarenheter och tankar kan tolkningarna bli många. Jens Peter Karlsson ger oss fragment, pusselbitar, trådar att nysta och någon enkel sanning eller förklaring finns inte. Kanske handlar det om människans förmåga att anpassa sig efter situationen och utnyttja tillfällen, kanske handlar det om att moral bara är ett teoretiskt begrepp som inte bär när verkligheten tränger sig på? Kanske är det en spegling av maktens väsen?

Manusförfattaren och regissören Jens Peter Karlsson säger till mig att han enbart ställer frågor, inte ger några svar. Min tolkning är lika god som vilken annan tolkning som helst.

Det är en drömlik pjäs med spända övertoner. Dialogen, replikerna böljar mellan stelt, korthuggna, teatraliska och pompösa meningar till våldsamma utbrott med ett snabbt rabblande språk som är hämtat från gatan.

Jag är förvirrad och förstår inte riktigt. Men jag sitter som på nålar hela föreställningen igenom. August Lindmark, Hanna Svensson och Katarina Zell är på toppen av förmågan och kramar ur varenda dramatisk droppe ur texten. Jag är helt uppslukad av denna pjäs, den gav mig en stark upplevelse och jag kommer att brottas med texten länge. Och det är riktigt bra teater, Jens Peter Karlsson äger känslan och jag blir inte alls förvånad över hans kommande framgångar.


/Robert Dahlström